Nyheter

Oktober 2019

Tecken på något nytt

Carl-Eric Sahlberg

Inte så få tecken tycks tyda på att svenska kyrkan vänder I mer moderat eller klassiskt kristen riktning. Jag tänker då på den gudstjänst som nyvigde biskopen Andreas Holmberg höll i Storkyrkan nyligen och det valspråk han formulerat. Jag tänker också på rapporter man hör från olika församlingar, som går i mer klassiskt-kristen riktning och ser tillväxt. Naturligtvis gläder jag mig också personligen över det jag läser om S:ta Clara och den verksamhet, som där fyller katedralen, nu senast under lovsångskonferensen. (bild) En av de arrangerande, Lasse Pettersson från David Media, sa så här efteråt: ”Det var fantastiskt att stå tillsammans som Guds folk och lyfta upp namnet Jesus i hjärtat av Stockholm. Att få stå mitt i smeten och förkunna att Gud inte är arg på oss utan att han älskar och söker varje människa. Det var en ljuvlig, salig oreda av lågkyrkligt och högkyrkligt men kyrkan var fullpackad både på kvällen och på söndagens högmässa”.

När jag tänker vidare i fortsättningen kring svenska kyrkan, så är det två ”institutioner”, som mer och mer ifrågasätts och som om de försvann, nog skulle bidra till en vitalisering av kyrkan. Jag tänker då på 1. Territorialförsamlingsprincipen. Det har motionerats i kyrkomötet gång på gång att den skulle upphöra. De gamla lojala församlingsbanden finns inte hos den nya generationen. De vet knappt i vilken församling de hör hemma. När svenska kyrkan fortfarande hade folkbokföringen kvar, så hände det då och då att folk från Katarina eller Kungsholmen kom till domkyrkoförsamlingen för att söka personbevis t.ex. De visste således inte vilken församling de tillhörde! Idag söker sig människor till församlingar, där de upplever att de får andlig mat och där det finns andligt liv. Man skulle också vilja ge sin kollekt och sitt tionde till den gudstjänstgemenskapen. Idag går det dock inte men – som sagt - något att be och verka för, att territorialförsamlingsprincipen upphör.

Den andra institutionen är kyrkofullmäktige. Även där finns krafter som ifrågasätter den. Från centralt kyrkligt håll har jag förstått att vissa menar att det är en kostbar inrättning med tanke på att det är så få som ändå röstar. Ett annat skäl att avskaffa kyrkofullmäktige att den institutionen bidrar till en partipolitisering av kyrkan. Kyrkan styrs inte av kyrkfolket utan av valda politiker, som inte alltid, för att uttrycka mig snällt, har ett kyrkligt engagemang eller kristen tro. Förre kyrkosekreteraren Carl-Henrik Martling menar i sin bok ”Ärkebiskops vederlike” att det var just kyrkofullmäktigeinstitutionens införande kring år 1930, som då ersatte kyrkstämman, som öppnade för kyrkans politisering och därmed inre sekularisering.

Men åter till inledningen – tecken finns ändå i vår älskade svenska kyrkan på ansatser till något nytt. Tack för att du är med och verkar och ber för det!

September 2019

SORGEHUS, PREDIKAN, BEGRAVNINGSNÄRVARO OCH UPPSTÅNDELSETRO

Lennart Sacrédeus

Sedan hösten 2017 har jag haft förmånen att få hjälpa till i min församling Mora att leda gudstjänster såsom veniat. Sommaren gick mot sitt slut och förmiddagsgudstjänsten i en av Moras landsbygdskyrkor stod för dörren.

När jag hälsar på gudstjänstfirarna innan klockringningen är det uppenbart att hälften av de församlade tillhör ett sorgehus, tillika efter en kyrkvärd. De är här för att visa sin make, far och släkting respekt. Hans minne skall hedras av den kyrka han tjänat och tillhört, detta genom uppläsning av namn och ålder, förbön och klockringning. Det är därför de är på plats.

Förvisso håller fortsatt mina predikoförberedelser - utifrån dagens bibeltext från Bergspredikan om den helt avgörande skillnaden att bygga huset på berggrund eller på lösan sand. Ändå är det uppenbart att förkunnelsen måste disponeras om – och få ytterligare dimensioner samt vidgat fokus. De sörjande inte bara behöver bli sedda. Det har de rätt till – genom att få ett tilltal i förkunnelsen och kunna uppleva att de har något att ta med sig hem av Guds Ord i denna stund av saknad och förlust. Några nyckelord: vår kyrka och hennes Herre säger att det finns någonting bortanför död och förlust, en återseendets möjlighet – och glädje. Det är vårt kristna hopp, vår trotsiga hopp, vår gudstillit, utifrån ett löfte.

Andra får bedöma hur det gick att nå fram med orden och Ordet. I vart fall försökte veniaten, efter förmåga, där jag stod i ambon under predikan. Nog märkte dock jag att de lyssnade och följde aktivt med. Efter gudstjänsten uppstod vid utgången ett värdefullt samtal, med framför allt änkan. Tid gavs. Det fick bli en helhet, allt präglat av det kristna evighetshoppet utifrån Herren Jesu Kristi löften.

Denna sommar har inneburit osedvanligt många avsked av vänner och bekanta här i Mora och Siljansbygden. Vid uppbrottet från jordelivet och när begravningsgudstjänsten nalkas, kommer lätt frågan om vilka krav vi ställer på närhet och umgänge för att deltaga i en avliden människans avsked. Hur väl kände jag den vi nu förlorat? Hur mycket borde jag delat hans eller hennes liv? Hur länge var vår vänskap? Eller var det enbart en bekantskap? Förvisso handlar det om naturliga frågor, men likafullt också farliga, ja, rentav i värsta fall bedrägliga - då de vill kvalificera motiven för mitt deltagande, min närvaro att dela sorgen, på en onödigt hög nivå.

Lätt landar vi i ett nekande svar på någon fråga, på någon punkt. Så får detta nej tjäna som intäkt för beslutet ”nej, inte jag”, med följd att vi avstår från begravningsgudstjänsten, detta då bekantskapen – i mina egna självkritiska ögon - inte var tillräckligt djup, frekvent, uthållig eller personlig.

Frågan är verkligen om vi skall resonera så. Möt upp i stället, detta utifrån Ditt hjärtas spontana önskan att få uttrycka att jag tyckte om den avlidne - och att våra livsvägar kom att korsas på ett sätt som gjorde intryck på mig. Detta vill jag nu hedra. Och samtidigt, genom att möta upp, försöka lindra sorg och saknad för de närmast anhöriga, att bära varandras bördor.

Vår kyrkas tro, vår kristna tro, vår tillit till Herren Jesus Kristi ord, ja, hela grunden för vår västerländska kristet präglade civilisation, uttrycker att döden får inte ha sista ordet, att den mist sin udd, att det finns något bortanför, något större – en kommande återseendets glädje i Guds eget rike. Dela därför den jordiska sorgen, försöka trösta genom din blotta närvaro – och gärna med något ljust minne att dela med de närstående och andra sörjande. Så bygger vi också det godas gemenskap, ett godare samhälle. Vi behöver nämligen varandra. Och just då, där mitt i sorg och tomhet, mer än någonsin.

Så, återigen, möt upp till begravningsgudstjänsten och minnesstunden, hedra den avlidne, skänk de närmast sörjande, också ytterst dig själv, lindring och tröst genom att finnas med. Låt det inte bli tomt och ödsligt när vi tar jordiskt avsked. Det finns, och håll fast vid det, ett hopp, ett välgrundat hopp, en ny framtid.

Augusti 2019

Ljuspunkter

Carl-Erik Sahlberg

Vägendagarna i S:ta Clara 4-5 augusti kunde i och för sig ha samlat mer folk men vid högmässan på söndag var ungefär 300 personer närvarande. Vid samlingarna på lördag påminde Docent Torbjörn Aronsson om att den kristna kyrkan i Sverige faktiskt växer genom kristna invandrargrupper. Den pingstkarismatiska traditionen i andra kyrkor bidrar också till denna växt.

Vid dagarna framkom också andra goda rapporter om församlingsförnyelse, bl.a. från Skara domkyrka, dit tillresande från andra församlingar nu söker sig. Från församlingen Vårby gård i Botkyrka – ansett som ett av de mest hårdarbetade områdena med ett besökarantal kring 0,5 % på gudstjänsterna berättar Ronny Gildeskär, som arbetar i församlingen S:t Mikael som administratör bl.a. följande: ”Jag har firat två år som anställd i Sankt Mikaels församling nyligen. Det är ju prästbrist runt om i Sverige och mycket svårt att tillsätta vakanta tjänster. Det ledde till att jag fick venia från kyrkoherden och får ibland predika i högmässan i Vårby Gård. En vanlig söndag i kommer det mellan 70-90 personer på högmässan och söndagsskolan samlar 20-30 barn. Det är en härlig mix av människor från hela världen vilket ger en dynamik och olika utmaningar. Samtidigt som det är högt i tak och hjärtligt håller vi på en traditionell och lite högtidlig högmässa med procession och evangelieprocession varje högmässa t.ex. Vi har också en veckoandakt, följt av lunch varje torsdag och sedan bibelstudium. Det har jag och en präst turats om att hålla varannan vecka. Sedan gör jag också det jag först blev anställd för, administration och kyrkobokföring så klart! Jag går med stor glädje till 'jobbet' varje dag, och det känns fortfarande fantastiskt och lite overkligt att man kan ha det så här och få känna att man gör nytta. Har hamnat på rätt ställe!”

Så visst finns det ljuspunkter. Att tre söndagar få fira gudstjänst i en välfylld S:ta Clara kyrka bara bekräftade den bilden.

Vi fortsätter tro att svenska kyrkan håller på att vända och tända! Det vi av undersökningar vet är att svenska folket är mer andligt öppet än på länge. En undersökning från Linnéuniversitetet i Växjö påminner om att vid valet 2010 menade 20 % av de som tillfrågades, att det var viktigt att samhället bygger på kristna värden. Vid valet 2018 var det 40 % som tyckte så – alltså en fördubbling sen 2010. Projektledaren, Dr. Magnus Hagevi menar att ökningen är tydligast bland religiöst passiva. Docent Joel Halldorf har utkommit med en bok ”Gud: Återkomsten – hur religionen kom tillbaka”. Engelsmannen Peter Watson har i en 600 sidor tjock bok ”Den gudlösa tidsåldern” skildrat ateismens segertåg i västvärlden från mitten av 1800-talet och framåt. Watson menar, att sekulariseringen nådde sin höjdpunkt under 1960- och 70-talen men därefter har västvärlden tagit en annan riktning.

Ännu i början av 1980-talet förutspådde forskaren Jürgen Habernas vid den s.k. Frankfurtskolan i likhet med många andra att religionen skulle totalt försvinna i det moderna samhället. Nu säger dock Habernas annat och i en föreläsning i Frankfurt menade han att den tesen om västerlandets fortskridande sekularisering är felaktig och att vi nu lever i en postsekulär tid där religionen återigen spelar en avgörande roll vid försvaret av grundläggande mänskliga värden.

Själv påminde jag under Vägendagarna om Clunyrörelsen i 900-talets Frankrike, som började be om kyrkans nytändning i en tid då den styrdes av världsliga feodalherrar. Viktigt för munkarna i Cluny var ”laus perennis”, den ständigt pågående lovprisningen. Även vi får be och tacka, be och tacka för det goda som sker i vår svenska kyrka och att vi ska få uppleva det vännerna i Cluny fick uppleva – att kyrkan tände och vände!

April 2019

CLUNY – EN INSPIRATIONSMODELL

Carl-Erik Sahlberg

Jag har ett kyrkohistoriskt exempel, som jag återvänder till när jag vill ha nytt mod att tro att det är möjligt att t.ex. se vår kära svenska kyrka tända och vända - något av en slogan för vårt nätverk “Vägen”. Jag beger mig då nämligen 1200 år bakåt i tiden och några hundratals mil neråt till ett litet oansenligt kloster i östra Frankrike, Cluny. Det är början av 900-tal och det finns så många paralleller med vår tid. Det är en tid av kyrkans inre sekularisering i tro och liv. Det här är feodalismens glansperiod. Kyrkan styrdes av tidens makthavare, feodalherrarna. Vi skulle idag uttrycka det så att kyrkan var i politikernas händer. De ägde marken, de byggde kyrkorna, de tillsatte prästerna, biskoparna och påvarna. Var och en kan förstå, att dessa inte alltid var av den bästa andliga sorten. Några franska präster beskrev tidsläget så här år 909: ”Precis som de första människorna levde utan lag och gudsfruktan, utlämnade åt sina lustar, så gör även nu varje man det som syns gott för honom i hans egna ögon, föraktar lagen, både den mänskliga och den gudomliga”. Kyrkan förgiftades av en inre sekularisering som får kyrkohistoriker att tala om ”det allmänna sedeförfallet” (Wegener), ”det sedliga och religiösa förfallet i kyrkan” (Terrgel) och ”ett förvildat munkväsende”. (Koch) Åren 867-1049 kallas ibland i kyrkohistorien för ”pornoratins tid”.

I den här förfallssituationen började några enkla munkar i klostret Cluny att be om ”Libertas ecclesiae”, Kyrkans frihet. Kyrkans skulle vara kyrka. Kyrkan måste hitta tillbaka till sin ursprungliga själ. Fokus var – för att nu citera några kyrkohistoriker igen – att befrämja ”renhet inom klostren” (Wegener), ”främja fromheten inom klostermurarna”, där munkarna skulle föra en ”mycket strikt livsföring” (Beskow). Hur gjorde bröderna i Cluny för att få se kyrkan tända och vända? Jo, de hämtade kraft vid tre källor. Den ena var bönen. ”Huvuduppgiften för dessa munkar var bönen ”, skriver en kyrkohistoriker Voltz och fortsätter: ”den cluniansiske munken tillbringade nästan hela dagen i tillbedjan”. Den andra kraftkällan var att denna bön, trots det dystra yttre läget, bars av en stark ton av lovprisning, ”laus perennis”, den ständigt pågående lovsången. För det tredje fanns hos munkarna en blick för det fattiga och lidande folket utanför klostermurarna. De franska prästerna 909 skrev om hur ”de starka förtrycker de svaga, världen är full av våld mot de fattiga och plundring av kyrkans ägodelar. Män förtär varandra som fiskarna i havet”.

Inte kunde det väl ändå bli något av något så enkelt? Jo, det blev det – och kanske mer än vad bröderna i Cluny kunnat tänka sig. Kyrkan vände och tände och återfick sin frihet. 1059 fastslogs att kardinalskollegiet skulle väljas av kyrkan själv. I samma århundrade vågade kyrkan starkare än tidigare hävda sig mot politiska makthavare, som lade sig i kyrkans inre angelägenheter. Konflikten mellan Gregorius VII och tyske kejsaren Henrik IV om vem som hade rätt att tillsätta den lediga ärkebiskopsstolen i Milano är det mest kända exemplet på den kraftmätningen. På 1100-talet blev Clunyrörelsen den starkaste rörelsen inom katolska kyrkan. Ett litet frö som såddes i Cluny präglade nu hela den katolska kyrkan och faktiskt medeltidssamhället.

Kanske kan - under kan ske – nätverket Vägen få vara ett sådant litet frö. Vem vet. För Cluny tog det tid att tända och vända kyrkan – det kan det göra för Vägen också. Men bönen fortsätter, lovsången fortsätter och kärlekshandlingarna fortsätter. Vi fortsätter be med en bön från Cluny: ”Ge oss möjlighet att vara ljus och bäras av en ande av kärlek och fasthet och vandra inför dig som ljusets barn”.

Mars 2019

En hel del på gång

Elisabeth Sandlund

Kära vänner på och i Vägen!

Vintermånaden februari har gått till ända och vårmånaden mars är här. Det är med andra ord hög tid för ett månadsbrev.

Ljuset återvänder och naturen vaknar. Låt oss hoppas och be för att det också innebär att nätverket Vägen tar nya steg framåt. Vi som redan är med behöver fördjupa våra kontakter, inte minst genom att förenas i bön. Samtidigt behöver vi bli många fler runt om i landet.

Svenska kyrkan befinner sig i en brytningstid. Mycket uppmärksamhet riktas mot de sjunkande medlemssiffrorna och de dystra prognoserna om att det inte dröjer länge förrän mindre än 50 procent av svenska folket är medlemmar. Det är lätt att misströsta men också att tillgripa olika former av konstgjord andning i form exempelvis av febril jakt på aktiviteter som man tror ska locka människor till kyrkan.

Vägen behövs i detta läge. Om Svenska kyrkan lyckas tända och vända, hitta tillbaka till det som är kärnan i kyrkans uppgift – att sprida evangelium och att bygga gemenskaper där människor kan växa i tro – ja, då finns det hopp för framtiden även om statistiken ser dyster ut.

Om bland annat detta talade vi på Vägens möte i S:ta Clara kyrka den 25 januari. S:ta Claras direktor Mats Nyholm presenterade sin vision om en gemenskap som bidrar till att reformera Svenska kyrkan och som sprider evangelium i Stockholm samtidigt som man lever i hälsa och välmående i församlingen. Själv berättade jag om 2019 års kyrkomöte som för första gången ska vara tematiskt och inrikta sig på undervisning om kristen tro och framhöll att det är oerhört viktigt inte bara att det undervisas utan också om vad och på vilket sätt.

Vi förde en diskussion, först alla tillsammans och sedan i smågrupper, om hur vi tillsammans ska få fler att ansluta sig till nätverket och hur vi ska nå ut med vårt budskap. Ett genomgående tema blev hur viktigt det är att vi samlas till bön. Mer om detta kommer inom kort.

Vissa förändringar har genomförts i Vägens organisation. Carl-Erik Sahlberg har bett att få lämna ledningsgruppen och i stället ingå i referensgruppen.

Ledningsgruppen består därefter av Anders Åström (ordf), Elisabeth Sandlund (vice ordf), Anahita Parsan, Carl Grinde, Lars Sahlin och Nils Lidskog.

I referensgruppen återfinns Carl-Erik Sahlberg, Bengt Pleijel, Lennart Sacrédeus och Annelie Enochson.

Dessutom har en operativ arbetsgrupp formerats, bestående av Lars Sahlin, sekreterare, Harriet Hansson, kassör, Martin Åhlin, webmaster och Anders Åström, ordförande.

December 2018

Tre viktiga kungsord

Carl-Erik Sahlberg

Den 15 december 1968, tredje advent, stod en 23 år ung präst vid altaret i Härnösands domkyrka för att vigas till präst av biskop Arne Palmqvist. Den unge prästen var jag. I år är det alltså 50 år sen den stora dagen. Nu fick jag fira den tillsammans med vänner och grannar vid en gudstjänst i vårt kapell i Marangu vid Kilimanjarobergets fot den tredje advent och en glädjefylld fest efteråt. Jag är djupt tacksam till Gud för dessa mina femtio år – kyrkoadjunkt i Storsjö i Härjedalen (1968-1973), kyrkoherde i Alsen (1976-1983), seminarielärare i Tanzania (1983-1987) och sen 24 år i S:ta Clara i Stockholm (1989-2012). De första åren i Storsjö med Härnösands stifts vackraste prästgårdsutsikt över fjäll och sjö har förstås en särskild plats i mitt hjärta – på ett sätt kanske min lyckligaste tid. Kyrkoherdeåren i Alsen – kanske statusmässigt min högsta tid – kyrkoherde, ordf. I kyrkorådet, ledamot av stiftets teologiska kommitté och redaktör för dess teologiska årsbok, preses vid prästmöte. Åren som lärare i kyrkohistoria vid Makumira Lutheran College i Tanzania – det stora lyftet i mitt liv, från stiftssammanhang till rikskyrka, utsänd av Svenska Kyrkans Mission, mötet med växande luthersk kyrka. Åren i S:ta Clara – från tom kyrka till fullsatt, uppsökande diakoni som räddade och upprättade hundratals ”tilltufsade”, vidgade plattformar i landet och även utanför landet.

Det är klart att det inte är samma kyrka som jag prästvigdes till för 50 år sen. Ibland kan jag tycka det inte är samma kyrka. Men jag tycker om kyrkan och vill inte se henne inte må så bra, tappa medlemmar, tappa kyrkobesökare och bli sekulariserad inifrån. Nej, jag drömmer om att se kyrkan vända och tända. Därför startade jag Vägen. Därför är jag glad att också Du känner så och vill vara med. Vi växer – men tänk om vi kunde bli 1000 innan år 2019 är slut. Tänk om vi kunde få till 10 regionala träffar. Tänk om kyrkans ledning under kommande år kunde be Vägen om hjälp att få se växande kyrkor. Ju fler vi blir i detta nätverk, detta ”positiva hejarop” – ju starkare blir vår röst. Bön – Nätverk – Röst: tre viktiga kungsord för Vägen.

Jag önskar dig en god jul och vet att du får, när du likt Henok vandrar med Gud, också kommer att få vara behaglig och behövlig för honom nästa år 2019.

November 2018

Stärk kristen trosförmedling i familjerna!

Lennart Sacrédeus

En mer levande och ekumeniskt inriktad Svenska kyrkan, att vårt folk och land bygger vidare på Sveriges kristna grund, att kyrkan satsar mer på att bistå i föräldrarnas förmedling av den kristna tron till sina döpta barn.

Dessutom att Svenska kyrkan agerar mer kraftfullt för förföljda kristna runtom i världen, men även i vårt land bland kristna asylsökande och inte minst konvertiteter från islam.

Detta tillsammans med att det är dags för en mer balanserad syn inom Svenska kyrkan på Mellanösternkonflikten är några huvudpunkter i mina tankar kring en mer levande kyrka.

I detta ingår även att Svenska kyrkan måste vara medveten om sina särskilda band till det genom historien utsatta judiska folket, det folk Herren Jesus Kristus själv föddes in i.

Allt mer blir det tydligt att den svenska kulturen och samhället måste erkänna och bejaka människans också religiösa, andliga och själsliga, behov för att vi skall kunna vara hela personer.

I tider av växande mental och själslig ohälsa i vårt land, inte minst bland skolungdomar, borde denna insikt sprida sig djupare. Alla, även barn och ungdomar, har rätt till ett andligt liv. Det slås till och med fast i FN:s barnkonvention.

I en annan FN-stadga, den om de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna, betonar föräldrarnas rätt gentemot staten och det offentligt att kunna fostra sina barn i enlighet med de religiösa och filosofiska principer man önskar följa.

Politiskt kristendomsfientliga förslag, exempelvis de antagna av den socialdemokratiska partikongressen 2017, att vilja ta bort de kristna inslagen i förskolan och skolan, bryter alltså mot mot Sveriges internationella åtaganden.

Kristendomen förmedlar ett unikt budskap om den treenige Gud med fokus på vad Gud gjort - som skapare, som människa på jorden genom sin son Jesus Kristus samt som den helige ande som kan slå rot i människors hjärtan.

I alla tider har kyrkorna sökt att förmedla tro, hopp och kärlek till varje människa - och påminna henne om att vi alla, var och en, som skapade till Guds avbild, har ett lika, absolut, unikt och okränkbart människovärde under hela vårt jordeliv från tillblivelsen till den naturliga döden.

Med varje människas liv har Gud en plan och detta ger mening, trygghet och vägledning i tillvaron och stöd i livsvalen. Budorden förmedlar de etiska och moraliska ramar inom vilka vi människor kan leva i frihet och med tillit till varandra.

I arbetet med att vända de senaste decenniernas omfattande medlemsförluster på runt en miljon kyrkotillhöriga menar jag att vägen framåt för Svenska kyrkan är att stödja föräldrarna i att föra den kristna tilliten till Gud vidare till sin barn. Det kan handla om stöd och tips till aftonbön, bordsbön, budorden, bibelns budskap och kristen livshållning.

Så har kristen tro förmedlats vidare i tusen år i Sverige, från generation till generation. Detta är ett ansvar utifrån barndopets löften från hem, faddrar och församling.

Svenska kyrkans roll är, liksom alla andra kristna samfunds, att visa på bönens kraft, hjärtats samtal med Gud. Det är en bred kyrka med mångfald. Där ges generöst utrymme för olika kristna fromhetstraditioner, även och inte minst för de med en traditionell kristen tro och hållning, även bland lekmän, präster, diakoner, andra anställda och frivilligarbetare.

Målet måste vara en bred kyrka, där olika kristna fromhetstraditionerkan få känna sig hemma - utan att marginaliseras.

Avtal mellan svenska kyrkan och EFS har tecknats längre tillbaka i detta syfte. Denna goda modell skulle kunna fungera som förebild för andra avtal med olika fromhetsinriktningar inom Svenska kyrkans hägn såsom ELM, Laestadianer, gammal- eller högkyrkliga grupper m m. Tveklöst vore det en välkomnande väg för att återskapa denna oerhört viktiga samhörighet och tillit till varandra inom kyrkan.

Så kan vägar tas för ett vitalt, trosstärkande gudstjäntsliv med glädje, djup och helighet och en Svenska kyrkan som börjar växa igen, med fler som vill fira gudstjänst, bli döpta, konfirmeras, vigas och jordfästas i denna landets största kristna kyrkas ordning.

Lennart Sacrédeus, Mora
Gymnasielärare och journalist, tidigare riksdagsman och europaparlamentariker för KD, ledamot av Kyrkomötet och Kyrkostyrelsen i Svenska kyrkan 2006-2013 (Kristdemokrater för En levande kyrka, KR), nu nationell revisor i Svenska kyrkan.

Oktober 2018

Vägendag i S:ta Clara

September 2018

Ekumenisk web-bön inför valet

Augusti 2018

Vägen växer stadigt

Carl-Erik Sahlberg

Denna sommar är jag återigen i Sverige och predikar på ett ganska stort antal platser. På några av dem har jag mött öppenhet och förväntan för vad Gud kan och vill göra i fortsättningen men på inte så få håll är man lite undrande och desillusionerade. Extremvärmen, bränderna och det kommande riksdagsvalet präglar eller tynger mångas sinnen, Bäst mottagligt och mest tro tycker jag mig faktiskt finna i "min" S:ta Clara kyrka. Här är det lätt predika och nya människor kommer till tro. Jag är så glad att S:ta Clara håller och utvecklas.

Mot bakgrund av den lite "dova" känsla jag mött på några platser, så inser jag att Vägen behövs som ett samlande böne- och kraftnätverk. Jag gläder mig över att det tillkommit inte så få nya medlemmar under de sista månaderna och det gläder mig mycket att mångåriga diakonissan i S:ta Clara, Inga Pagréus, går in som referensperson. Intresset från Svenska Kyrkans Lekmannaförbund uppmuntrar mig också. Två regionala Vägensamlingar har hållits och den 26.10 planeras en Vägendag i Stockholm med Elisabeth Sandlund och undertecknad och med förhoppning att någon pensionerad biskop kommer och vi får ett fint samtal om vad vi kan göra för att få Svenska kyrkan att tända och vända.

Docent Christian Braw berättade under vår Vägensamling i Nybro om Peter Lorens Sellergren, den försupne prästen i Hälleberga, som i ett bakrus såg in i helvetet och mötte demoner och sedan vaknar upp som en ny människa. Han får sedan se hur hans kyrka fylls av längtande sockenbor - ja, några vandrade tio mil för att ta del av hans andliga rätter. Det som var uppmuntrande var att stiftsledning i Växjö höll honom högt och såg att det han gjorde bar god frukt och att präster likt honom behövdes i stiftet, Sellergren blev ett redskap till en andlig "islossning" - (det är också titeln på Christian Braws bok om Sellergren). När vi stod där vid Sellergrens grav, så bad vi just att Herren skulle uppresa flera "Sellergrenare!" i vår tid som kunde vända och tända kyrkan.

Juli 2018

Bönesommar

Anders Åström

Detta är det sista nyhetsbrevet före sommaruppehållet och det har fokus på en tilldragelse som faktiskt börjar just idag, måndag 2/7:

Vägen vill uppmuntra sina medlemmar till bön för Sverige inför riksdagsvalet 9/9. En liten milstolpe inför detta är väl Almedalsveckan 2/7 – 8/7 på Gotland då många politiker, mediafolk och andra makthavare medverkar. Bed gärna för att Guds vilja skall ske under denna speciella vecka och att Guds Ande skall beröra många av deltagarna. Idag, måndag, kl. 21.00 är det ju den sedvanliga Vägen-bönen (dock utan videostödet, som har sommaruppehåll). Tag gärna med Almedalsveckan vare sig du deltar i den bönen eller i annan bön denna veckan!

Så vill vi påminna om en viktig sak (saker) från förra veckans nyhetsbrev:

  • Var med, om ni kan, varje måndag kl 21.00, t ex 10 minuter, i bön för landet och för riksdagsvalet: om Guds beskydd över Sverige, att Guds vilja skall ske i vårt land och i valet 9/9 – samt för mer specifika böneämnen som var och en väljer själv
  • Sök upp andra Vägen-medlemmar, och andra, och träffas i lokala möten för denna bön. Ni kan själva söka medlemmar genom vårt postnummerprogram

En sak till (också i repris):
Vägen står i sommar inför en ”offensiv” förbön för landet. Detta innebär resor, ev. annonser och annat PR-stöd, m.m. Om du som medlem vill stödja detta genom ett litet (eller stort) ekonomiskt bidrag så är du varmt välkommen att sätta in detta på vårt plusgirokonto 402 30 79-9 och ange ”Vägen” (tillhör bibelskolan.com som administrerar vår ekonomi). Tack på förhand!

På ledningsgruppens vägnar önskar jag alla V-medlemmar en välsignat skön fortsättning på sommaren.

Varma hälsningar i Kristus

Nationaldagen 2018

Ekumenisk web-bön på nationaldagen

Juni 2018

Inför Nationaldagen

Elisabeth Sandlund

Den varmaste majmånaden i mannaminne är nu slut. Den vänliga grönskans rika dräkt, som vi sjunger om i psalmen, smyckar redan hela Sverige och vi påminns om ”Guds godhets rikedom”.

Människors kroppar har tinat upp efter vinterns ruskväder. Gud give att också människornas hjärtan värms och blir mottagliga för allt det Han vill ge var och en, också den som vänt Honom ryggen och inte vet vad han eller hon saknar.

På sommaren, när många svenskar byter miljö, är möjligheterna att nå ut med det kristna budskapet goda. Den som inte är på hemmaplan är mer öppen för att ta till sig nya intryck och semestern ger i bästa fall tid till att fundera på livets stora frågor. Vi som arbetar för att återkristna Sverige bör inte försitta chansen till samtal och förbön för alla som innerst inne längtar efter ett möte med den levande Guden.

För egen del fyller jag 19 år denna sommar. Det var i juli 1999 på min yngsta dotters konfirmation som Gud passade på och gjorde klart för mig att jag haft fel i mer än tre decennier när jag förnekat honom. Och det var i augusti samma år som jag fick böja knä i S:ta Clara kyrka, säga mitt ja till Jesus Kristus och ta emot honom som Herre och Frälsare. Det blev början på den mest spännande resan i mitt liv, en resa som fortsätter på slingrande vägar mot ett härligt mål i fjärran. Och det är något att tacka för, dagligen och stundligen.

Och till sist det viktigaste i detta månadsbrev: Missa inte att koppla upp dig på vägen.nu kl 21.00 på nationaldagen den 6 juni. Jag har fått det hedrande uppdraget att hålla samman en ekumenisk bön för Sverige med tre av landets viktigaste kristna ledare, Anders Arborelius, biskop i Stockholms katolska stift och sedan ett år också kardinal, Carl-Erik Sahlberg, initiativtagare till Vägen, tidigare direktor i ”min” kyrka och nu verksam i Tanzania samt Tomas Sjödin, pastor i Smyrnakyrkan i Göteborg, och i breda kretsar uppskattad författare och föreläsare. Låt detta unika tillfälle bli upptakten till intensiva böner för vårt land denna sommar!

April 2018

FRÅN MÖRKER TILL LJUS

Carl-Erik Sahlberg

Evangelierna döljer inte hur ledsna och besvikna lärjungarna och övriga Jesu vänner var när han hade dött. Emmauslärjungarna ”såg bedrövade ut”. (Luk. 24:17) Maria från Magdala ”stod utanför graven och grät”. (Joh. 20:11) Lärjungarna var rädda och samlades bakom låsta dörrar. (Joh. 20:19, 26)

Vad gjorde då dessa Jesu vänner i denna dystra tid. Ja, sysselsatte sig med olika saker trots allt.Petrus sa till sina fiskekompisar: ”Jag går ut och fiskar” men ”den natten fick de ingenting”. (Joh. 21:4) Maria från Magdala och några andra kvinnor gick ut ”för att se på graven”. (Matt. 27:1) Lärjungarna samlades i alla fall. (Joh. 20:19) Så något gjorde de i alla fall i dysterheten. De företog sig något.

Så händer det ofattbara – graven visar sig vara tom. Och nu är det inte en olycka till de andra olyckorna – att någon stulit kroppen, som Maria från Magdala först tror. (Joh. 20:13) Nej, sändebud från himlen säger att Jesus har uppstått (Mark. 16:6) och Jesus visar sig som levande för Maria från Magdala och sedan för alla de andra lärjungarna. (Joh. 20) Ett ljus har tänts. Det kompakta mörkret får vika.

Jag tänker att så där kan det vara för oss i våra personliga liv också. Vi är bedrövade över något som hänt eller inte hänt. Vi t.o.m. när ingen ser det gråter. Och vi kanske t.o.m. är rädda – rädda för vad folk ska säga, rädda för att det kanske inte håller nästa gång heller i vårt kristenliv.

Vad kan vi då lära av Jesu första vänner? Jo, att ändå bara arbeta på. Sköta sina sysslor även om man i mörkret kanske måste ta hjälp av en dålig ficklampa. Försöka prestera även om ingen applåderar. Svettas även om ingen handduk finns att torka av svetten med. Även om vi inte den natten och den dagen eller de nätterna och de dagarna fått någonting – inte ens en uppmuntran.

Och så, när det är som mörkast, när vargtimmen är där, så kan det börja gry något. Den första blomman syns kanske på mitt livs ruiner. Mörkret blir ljus. Dörrar öppnas. Undret är där!

Kanske ska vi tänka så också om vår kära svenska kyrka. Vi är många som är bedrövade idag när vi ser hur vår kyrka tappar medlemmar, tappar deltagare i våra förrättningar och tappar tro. Ibland kanske vi gråter – eller skulle gråta och inte vara nöjda som grodan som ovetande kokas till döds. Vi är ibland rädda – rädda att inte vara politiskt korrekta, rädda för att bli hånade och förlöjligade.

Kanske är hälsningen då också – arbeta på! Arbeta som om bön inte hjälpte, be som om arbete inte hjälpte. Var du trogen den himmelska syn som du fått. Kasta dig mera på Gud än på människor. (Ps. 118:8 - 9) Be och arbeta för att svenska kyrkan ska vända och tända. Stöd och uppmuntra goda krafter inom vår kyrka. Det är ju det Vägen vill göra med tre huvudord: Bön, Nätverk och Röst. Vara ett positivt ”hejarop” till dem som riskerar krokna och mest av allt behöver uppmuntran.

Och då kan det hända – en kyrkbänk fylls igen. Lovsången stiger mot medeltida valv. Kyrkstigar trampas upp igen. Bibeln dammas av och blir ledstjärna.

”Och nu, Herre, se hur de hotar oss! Hjälp dina tjänare i svenska kyrkan att frimodigt förkunna ditt ord, genom att du räcker ut din hand och låter helande, tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn”. (Apg. 4:31) Det helandet av vår svenska kyrka kan ske! Det undret kan ske!

Mars 2018

Bön och fasta under skärtorsdagen 2018

Vi vill uppmuntra till gemensam bön och fasta under skärtorsdagen. Vi gör detta för landet Sverige och för alla människor som bor här. Vår bön är att påskens budskap ska beröra dem som inte annars bekänner en relation till Kristus, att deras tankar på påsken skall fyllas av Guds kraft och liv. Vi ber om att påskens budskap ska tränga fram och beröra oss alla av Evangeliet. Att kraften i Evangeliet som når sin fullhet i Jesu uppståndelse på påskdagen ska öppna allas våra ögon så att världen kan tro och Guds rike utbreda sig.

Den här världens gud har förblindat de otroendes sinnen så att de inte ser ljuset som strålar från evangeliet om Kristi härlighet, han som är Guds avbild. (2 Kor 4:4)

Vi vet att världen är förblindad, men vi har en Gud som vill öppna våra ögon. Så låt oss därför be att Gud ska utföra så som han sagt genom profeten Hesekiel om den gode herden: Jag ska själv ta hand om mina får och vårda dem (Hes 34:11). Gud själv ska utföra sitt verk och samla sitt folk. Låt oss be om detta! Att Fadern genom den Helige Anden uppenbarar sin son i människors hjärtan, han som är den gode herden. Och vi får be om detta i tro och tillit på Jesu egna ord som ger vår bön auktoritet över allt som står Gud emot i både Himlen och på jorden. Vi får be i tro på hans makt över mörkret och annat jävulskap som förleder världen från att tro på Guds son:

Jag säger er sanningen: Allt som ni binder på jorden ska vara bundet i himlen, och allt som ni löser på jorden ska vara löst i himlen. 19 Vidare säger jag er: Om två av er här på jorden kommer överens om att be om något, vad det än är, så ska de få det av min Far i himlen. 20 För där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem. (Matt 18:18-20)

/Lars Sahlin för ledningsgruppen

Vägen-hälsning från Bengt Pleijel, 91+

Här kommer en vårhälsning från vår hedrade referensgruppsmedlem, Bengt Pleijel:

Nytt Postnummerprogram

Ett huvudsyfte med nätverket Vägen är just att vara nätverk, att medlemmarna skall kunna få kontakt med varandra, inte minst på sin ort eller i sitt område. Detta förutsätter att man vet var andra medlemmar finns, men eftersom Vägen av integritetsskäl inte lämnar ut medlemmarnas namn eller epost (utom till aktiva medlemmar, som godkänts av ledningsgruppen), så går det inte att ha någon medlemsförteckning tillgänglig för alla. Men nu tror vi oss ha en lösning på detta:

Vi har tagit fram ett program där en medlem kan söka kontakt med andra på ett eller flera postnummer och sedan bli kontaktad av medlemmar i respektive postnummer-område som önskar ta denna kontakt. Efter att du loggat in med din epost här kan du välja ”Kontakta via postnummer”. Där ser du alla Vägens medlemmar, anonymt, på en karta. Sedan är det bara att klicka på de postnummer som du vill kontakta och skicka med en personlig hälsning. Då går ett mail iväg till den eller de medlemmar som finns i området och de kan sedan, om de vill, kontakta dig tillbaka. Nu kan ni höras av, kanske träffas – eller varför inte, bilda en liten Vägengrupp för bön och gemenskap.

Om du har flyttat eller inte angett ditt postnummer än, så kan du redigera dina uppgifter här efter inloggning.

Vi hoppas att detta blir ett steg framåt för att stärka nätverket och dess uppgift. Kontakta gärna oss om du har fler idéer på hur vi kan bli bättre på att nätverka!

/Arbetsgruppen

Februari 2018

Inbjudan till Vägen-bön

Nätverket Vägen, inbjuder dig att deltaga i en kort bön för Sverige och för aktuella böneämnen, både personliga och andra, måndagar kl. 21.00 (eller annan lämplig tidpunkt på kvällen)

Plats: var du än befinner dig

Vi möts i Anden, och beder till Jesus Kristus för vårt land, och för i övrigt vad den enskilde bedjaren vill ta upp inför Honom. Var med en minut eller fler – om det passar dig då, välj annars en egen tid eller nästa måndag. Ledningsgruppen kan ibland skicka ut mail med förslag till böneämnen.

Aktuellt böneämne: bed för kristen enhet i Sverige

Välkomna till Vägen-bönen på måndag kl. 21.00!

Det finns en webb-sänd bön på måndagar kl 21.00 (och framåt) på http://jesusfordig.nu/Bon/nio. Den är på ca fem-tio minuter och den som vill kan delta. Man kan också där se tidigare sändningar av ”21-bönen”. Tipsa oss gärna om andra online-böner.

/Ledningsgruppen

Omstart!

Nu gör vi omstart och tar nya tag i förvissning om att nätverket Vägen behövs. Vi vill samla bibeltroende kristna från skilda sammanhang som lokalt, regionalt och nationellt kan stötta varandra. Vi vill på bönens grund och med Guds hjälp arbeta för en reformation av Svenska kyrkan och för mission i Sverige så att fler får del av det glada budskapet om Jesus Kristus.

Att Vägen är ett nätverk betyder att du som medlem är viktig, Låt oss höra dina tankar om Vägens framtid och om hur du kan bidra till att bygga nätverk i ditt sammanhang och på din ort. Tillsammans blir vi starka, inte för vår egen skull utan för evangeliets.

Från och med februari 2018 består Vägens ledningsgrupp av:

  • Anders Åström, ordförande, egenföretagare, ordf. i Sv. Kyrkans Lekmannaförbund Skara stift,
  • Carl-Erik Sahlberg, vice ordförande, präst i Svenska Kyrkan,
  • Anahita Parsan, präst Hammarbykyrkan,
  • Carl Grinde, undersköterska, EFS Östersund,
  • Lars Sahlin, präst Arbrå församling,
  • Nils Lidskog, präst S:ta Clara kyrka
Berätta om Vägen för andra som delar Vägens vision och syfte och vår fasta förvissning att vi kan åstadkomma stora ting om vi stöttar varandra.

Mail: info@vagen.me

Lerum i februari 2018

Anders Åström      Carl-Erik Sahlberg